Självömkans träsk

Jag har suttit i mitt träsk ett tag nu, tog och pratade med en person som kunde sparka mig i arslet så jag skulle ta mig upp därifrån och göra något åt saken istället för att bara fortsätta gräva ner mig. Så nu har jag tagit tag i lite viktiga saker och börjat få iordning på lite tankar och annat.

Hur kommer det sig att jag trivs så bra i min självömkan? Jag vet att den inte är bra för mig och att det inte är den bästa sinnesstämningen om jag vill vara en bra medmänniska, ändå så kan jag sitta kvar där i flera veckor ibland. Jag tror att det delvis beror på att jag trivs med att tänka mig mig själv och tycka synd om mig själv och delvis så beror det på att jag inte pratar med någon av de människor jag har i min närhet som kan ge mig den där sprken i röven som jag behöver för att rycka upp mig och stila mig. Jag har all kunskap om vad som händer inom mig när jag hamnar där och hur jag ska ta mig ur det, fast jag klarar bara inte av att göra det utan en spark i röven och när jag får den så gör jag det jag ska så snabbt jag kan.

En annan tanka jag har handlar om grupparbeten, vi arbetar i grupp på skolan och ibland så kan jag hamna i grupper med lite speciella personer(jag säger inte att jag inte an vara knepig att arbeta med) och i den grupp som jag är i nu så finns det en person som är frånvarande utan att meddela resten av gruppen att hon är borta och har gjort en hel del saker på eget iniativ. För mig känns det som om själva grupparbetet försvinner om man gör på det viset och det kommer även kunna synas i slutresultatet. Det viktigaste när man arbetar i grupp är en ligt mig att det finns en fungerande kommunikation och visa respekt gentemot varandra samt att det arbetet görs i samspel med de andrasom är med i gruppen.